Det finns många goda skäl för elbolagen att gräva ner alltfler av sina distributionskablar. Påverkan av väder och vind minimeras liksom underhållskostnaderna, magnetfält reduceras till ett minimum.
Efter att ha utfört uppmätningar av elmiljöer kan jag konstatera att det kan förekomma kännbara hälsoproblem i samband med att nätägaren valt att riva luftburna kablar för att ersätta dom med nya och kraftigare kablar nedgrävda i marken.
Det handlar om personer som tidigare inte haft speciellt stora problem, men som efter kabelåtgärden kan hamna i en annan situation.
Smutsig el rakt in i bostäder och kontor
Problemet är att den nya kabeln uppvisar andra elektriska egenskaper, impedansen är så gott som alltid lägre än luftledningen, kabelns egenkapacitans ökar. Om man dessutom, vilket är vanligt, väljer en större ledningsarea minskar även resistansen, och störningar av allt högre amplitud och frekvens kan obehindrat leta sej in i bostäder och arbetsplatser. Denna sk smutsiga el genereras av den dagliga användningen av LED-belysning, datorer, switchade nätaggregat, lågenergilampor, fjärravlästa elmätare etc.
Luftledningar
Luftledningar genererar en kapacitans längs hela sin sträckning, dels mellan varje fasledare och marken och dels mellan fasledarna.
Kapacitanser i ett luftledningsnät
Kapacitansen i en luftledning delas upp i två delar, en egen och en ömsesidig kapacitans. Den ömsesidiga kapacitansen skapas mellan ledningens faser (Cö), egenkapacitansen skapas mellan fasledarna och jord (Ce). Summan av egen- och ömsesidig kapacitansen (Ce + Cö) bildar ledningens totala kapacitans som kan betecknas driftkapacitans.
Luftburna kraftledningar har på grund av sin beskaffenhet en låg ömsesidig kapacitans då kablarna sitter placerade med stora mellanrum, samt att egenkapacitansen på grund av sin höjd över marken/jorden blir mycket låg.
Högfrekventa störningar får därmed svårt att ta sej in på PEN-ledaren vid TN-C system eller nolla och jord vid TN-S system.
Jordkablar
Jordkablar nedgrävda i marken genererar precis som luftledningar en kapacitans längs hela sin sträckning, dels mellan varje fasledare och skärmen/jorden, dels mellan fasledarna.
Schematisk bild på en trefas högspänningskabel – samma princip gäller för 4- och 5-ledare
Kabelns kapacitanser kan precis som en luftledning delas in i egen- samt ömsesidig kapacitans. Som framgår av bilden ovan är avståndet mellan fasledarna och det jordande höljet runt kabeln avsevärt mycket mindre än för en luftledning. Detta leder till att egenkapacitansen från en jordkabel är betydligt högre än för en luftledning med samma tvärsnittsarea och spänning.
Däremot är den ömsesidiga kapacitansen som genereras mellan fasledarna lika med noll eftersom ledarnas inre ledande skikt har samma spänningspotential som skärmen, d v s noll.
Åtgärder
Vad finns det att göra om problem uppstår efter nedgrävning av ny jordkabel? Det första rådet är att omedelbart kontakta nätägaren och påtala saken.
Några tips värda att beakta:
- Eftersom störningarna finns på jorden bör den renas för att inte jordade föremål i bostaden ska stråla ut störningarna som från en antenn. Eget jordtag, som är galvanisk avskilt från elleverantörens inkommande elmatning (elservis), är ett bra sätt reducera jordbundna störningar. Från och med 2009 är detta tillåtet enligt nya regler från Elsäkerhetsverket, något som välkomnas av elöverkänsliga.
- Störningarna finns även på faser och nolla som då kan filtreras med antingen isolationstranformator eller ett nätfilter.